Min väg till Jesus sista delen

Här kommer sista delen om berättelsen till min väg till Jesus. Den handlar om vad som hände efter att Simon varit här och jag hittade tillbaka till Jesus.

Dagen efter var jag ute på promenad. Jag satte på musik på mobilen och gick och lyssnade på. Då började jag sjunga med och högt dessutom. Jag sjunger aldrig när jag är ute och går, och har lite scenskräck. Det var en sång befrielse, och jag kan säga att det hade varit helt otänkbart innan.

Jag hade ett problem som jag mådde dåligt över, och det gör jag lite nu också, men absolut inte på samma sätt.
Det problemet har blivit mycket mindre och det är inget hinder för mig längre, även fast det fortfarande kan vara ångestfyllt så kan jag fortfarande hantera det mer.

Men det coolaste av allt var nog det jag tänker berätta nu.

Innan jag mötte Jesus den där söndagen var kemi det värsta ämnet i skolan. Det var väldigt jobbigt och jag fick alltid ångest när vi skulle labba, så jag fick gå ut för jag klarade inte av att stanna kvar där inne när hela klassen var där. När jag kom ut i korridoren slutade det ofta med att jag började gråta, ångesten var för stark för mig. Jag kunde inte andas och det var som en kniv vid hjärtat och benen och armarna kändes som spagetti och det kändes som jag skulle svimma. Jag vet inte varför det blev så, men en anledning är att några som vi kände väl var med om en olycka, och kemi påminde mig ständigt om detta. Jag hoppades att vi inte skulle behöva ha nationella prov i kemi.

Det första labbtillfället kom efter att Simon varit här. Jag ville bara fly. Jag ville inte. Jag vågade inte. Jag var rädd. Jag hatade kemi. Det var min värsta fiende i skolan. Speciellt frätande syror och gaser. Lektionen drog i gång och hela jag skakade. Jag ville därifrån. Men jag hade bestämt mig. JAG SKULLE STANNA! Jag labbade tillsammans med en klasskompis som vi alltid brukade göra. Jag var väldigt reserverad och tittade bara på. Jag ville inte ta i någonting. Men när vi skulle plocka ihop bestämde jag mig. Jag skulle hjälpa till att plocka ihop. Jesus var ju med mig, så inget ont skulle hända. Jag tog i en bägare med frätande syra. Jag råkade spilla. Panik? Nej, jag ställde bägaren på en annan bänk, hämtade en trasa och torkade upp. Sen tog jag reda på resten av det som skulle plockas ihop. Lektionen tog slut och vilken befrielse! Och jag hade inte fått någon ångest heller. Först insåg jag inte riktigt vad jag hade gjort. Men ett berg som jag försökt att klättra upp för hade försvunnit. Nu skulle jag minsann bevisa för mig själv att jag klarar allt tack vare Jesus hjälp.

Jag blev mycket gladare också och var inte deprimerad så ofta. Jag började få svar på massa frågor som bara Gud och Jesus kunde svara på.

Jag har blivit mer självsäker och jag har slutat att vara rädd för saker. Det händer att jag blir rädd, men då pratar jag bara med Jesus så blir allting bra. Jag har funderat lite på varför jag var rädd för så mycket. Jag var nog rädd att dö, för det var jag. Och det var kanske det som orsakade allt. Men nu är jag inte rädd för döden längre, för jag vet att himlen finns.

Det här var berättelsen om hur jag blev den person jag är idag.

Vägen till tron | | 3 kommentarer |

Min väg till Jesus del 3

Fortsättning från förra veckan. Om du inte kommer ihåg kan du klicka på Vägen till tron under kategorier och leta upp de tidigare delarna där.

Januari kom och Arton noll noll började igen. Från ingenstans kom plötsligt min tro tillbaka. Jag som inte hade trott på Gud på ungefär 3 år. Jag bara kände att jag ville släppa in Gud och Jesus i mitt liv. Men hur skulle det gå till? Jag tänkte att det var försent för att jag tappat bort honom de senaste 3 åren. Och om jag skulle veta hur jag skulle göra, skulle det väl ändå inte funka. Jag var ju arg på Gud. Och han kan väl inte tycka om människor som är arg på honom? Lördagen tog slut och söndagen kom. Dagen jag aldrig glömmer. Simon Ådahl skulle komma till Pingstkyrkan och från början skulle jag inte ha kommit dit eftersom jag skulle iväg på kalas. Men på förmiddagen ringer telefonen och då har kalaset blivit inställt.

Sen ringde jag till en kompis som jag kände sedan tidigare men som jag återfått kontakten med sedan jag började gå på Arton noll noll, och vi gjorde upp att jag skulle komma hem till henne. Sen skulle vi äta middag och då skulle vi be och då kände jag att bönen faktiskt betydde något. Det var inte bara tomma ord som jag tidigare upplevt.

Dagen gick och kvällen kom och Simon Ådahl började prata. Ganska i början sa han: Du ska bli hel och fri. Jag kände att det var det jag behövde efter att ha mått dåligt så länge. Jag behövde få bli hel och fri. Och jag blev hel och fri! Simon fortsatte och prata och jag insåg att det Simon berättar är sant och hur förklarar man att någon plötsligt blir frisk från att ha varit sjuk, som han berättade? Hur förklarar man att någon som funderar på att ta livet av sig plötsligt får andra tankar? Det var då jag började förstå att jag kan inte hitta fler bortförklaringar längre. Gud och Jesus finns. Men ett problem återstod. Hur skulle jag hitta tillbaka till dem? Jag ville leva med dem nu. Jag trodde på Gud och Jesus och visste att de fanns. Nu skulle jag bara hitta dem igen.

Kvällen avslutade med att det erbjöds förbön. Då sa Jesus till mig att jag skulle gå dit. Blyg som jag var vågade jag inte och när jag tänkte jag vågar inte sa Jesus till mig igen: ****, gå dit. Du kommer ångra dig annars. Då tänkte jag att varför inte prova? Vad kan hända?
Ojojoj, väldigt mycket kan jag säga nu i efterhand. Men tillbaka till handlingen. Jag frågade min bror om han ville följa med dit och sa att jag inte vågade gå dit själv. Jag fick med honom och nån sekund efter frågade mamma om vi skulle gå dit. Nu i efterhand sa hon att hon också blivit tillsagd att ta med mig till förbönen. Och tillslut går hela familjen iväg till förbönen. Det jag inte visste då var att jag gick rakt emot mitt nya liv.

När vi fick förbön blev jag först rädd eftersom jag kände hur Jesus bokstavligt talat tog tag i mig, men då sa han till mig att jag inte skulle vara rädd. Allt blev ljust runtomkring mig trots att jag blundade och Jesus sa minst 5 gånger till mig att allt skulle ordna sig. Jag hörde rösten så tydligt och då förstod jag att Jesus fanns. Och det var så skönt att jag hade hittat tillbaka till Jesus. Jag hade öppnat dörren för Jesus så han kunde komma in i mitt liv. Jag började skaka och när jag hörde att mamma stod bredvid mig och grät började mina tårar också rulla. Allt var så himla häftigt! Det kändes som det var myror i hela mig och det berg som jag försökt att klättra upp för i så många år försvann.

Efteråt grät jag och skakade länge. Jag kunde typ inte gå för jag skakade så mycket och benen kändes som géle.
På kvällen när jag skulle gå och lägga mig bad jag länge till Jesus. Men detta är naturligtvis inte slutet på min berättelse.

Sista delen publiceras som vanligt om en vecka.

Vägen till tron | | En kommentar |

Min väg till Jesus del 2

Fortsättning från nästa vecka. Om du inte minns, så kan du klicka på länken här nedan och friska upp minnet.

http://kristen.webblogg.se/2012/april/min-vag-till-jesus-del-1.html

Sommarlovet kom och konfirmationsläsningen började. När en vecka hade gått flyttade en ny tjej hit där jag bor. Och hon började i konfirmationsgruppen. Jag hade chattat med henne på facebook helgen innan eftersom vi hade blivit vänner där. Jag kände henne inte innan men jag visste att hon skulle flytta hit sen januari det året. Jag hade ingen direkt kompis i konfirmationsgruppen. Klart att det fanns klasskompisar där men min kompis hade konfirmerat sig med den andra gruppen. Jag och den nya tjejen pratade inte så mycket. Ganska mycket för att jag var blyg och jag antar att det var ännu värre för henne. Veckorna gick och snart var det dags för konfirmationsredovisning. Vi skulle spela upp musikalen jesus christ superstar.

Då började jag fundera lite mer. Den där Gud kanske finns? Men finns han så ser han inte mig. Han hatar mig för jag är inte lika mycket värd. Det var så jag tänkte. Mycket berodde på mitt dåliga självförtroende och att jag fortfarande mådde dåligt.

Nästa dag var det dags för konfirmation. Då funderade jag på vad jag höll på med. Varför gjorde jag det här? Om Gud och Jesus inte finns, varför gör jag det här? Jag tror inte på Gud, men jag konfirmerar mig. Varför?Konfirmationsgudstjänsten satte i gång och jag förstod fortfarande inte vad jag gjorde i en kyrka, och definitivt inte varför jag var på väg att konfirmera mig. Nu började jag fundera på riktigt. Finns Gud?

Konfirmationsgudstjänsten tog slut och sommaren fortsatte. Hösten kom och en kväll skulle mamma iväg på något som hette Arton noll noll i Pingstkyrkan. Hon frågade om jag ville med men jag ville inte. Jag hade tröttnat på kyrkor efter att ha gått på gudstjänster under närmare ett år på grund av konfirmationsundervisningen. Jag stannade hemma och fortsatte att sitta framför datorn. Mamma och brorsan kom hem och berättade om kvällen. Då tyckte jag att de fördomar jag haft att kyrkan var tråkigt kanske inte gällde där. Hade jag missat något? Hade jag begått ett misstag?

Det gick en månad och Arton noll noll skulle äga rum igen. Den här gången ville jag följa med. Jag tänkte att det inte skulle skada att följa med och se vad det var för något. Om det inte var kul behövde jag ju inte följa med nästa gång. Direkt när det började märkte jag att det inte alls var som jag föreställt mig. Jag hade jättekul istället för jättetråkigt som jag innan trodde att jag skulle ha. Ytterligare en månad gick och det var Arton noll noll. Nu började tankarna snurra igen. Det verkar faktiskt som att Gud finns. Det de säger är nog inte så dumt ändå. Gud måste väl ändå finnas? Jag funderade inte så mycket, men jag fick allt oftare känslan att jag kände mig ensam, även fast jag stod bland en massa folk. Jag försökte komma på hur jag skulle fylla tomrummet jag kände.

Tiden gick och det blev december, och det var dags för sista Arton noll noll för året. När jag satt där inne började jag skaka, inte så att det syntes. Men jag kände något. Jag visste inte vad det var, men något kände jag. Julen kom och jag la märke till att jag tyckte att julen var något mer än bara julklappar och vanliga traditioner. Vad var det för något?

Fortsättning nästa vecka som vanligt.

Vägen till tron | | Kommentera |
Upp