kristen.webblogg.se

Fortsättning från förra veckan. Om du inte kommer ihåg kan du klicka på Vägen till tron under kategorier och leta upp de tidigare delarna där.

Januari kom och Arton noll noll började igen. Från ingenstans kom plötsligt min tro tillbaka. Jag som inte hade trott på Gud på ungefär 3 år. Jag bara kände att jag ville släppa in Gud och Jesus i mitt liv. Men hur skulle det gå till? Jag tänkte att det var försent för att jag tappat bort honom de senaste 3 åren. Och om jag skulle veta hur jag skulle göra, skulle det väl ändå inte funka. Jag var ju arg på Gud. Och han kan väl inte tycka om människor som är arg på honom? Lördagen tog slut och söndagen kom. Dagen jag aldrig glömmer. Simon Ådahl skulle komma till Pingstkyrkan och från början skulle jag inte ha kommit dit eftersom jag skulle iväg på kalas. Men på förmiddagen ringer telefonen och då har kalaset blivit inställt.

Sen ringde jag till en kompis som jag kände sedan tidigare men som jag återfått kontakten med sedan jag började gå på Arton noll noll, och vi gjorde upp att jag skulle komma hem till henne. Sen skulle vi äta middag och då skulle vi be och då kände jag att bönen faktiskt betydde något. Det var inte bara tomma ord som jag tidigare upplevt.

Dagen gick och kvällen kom och Simon Ådahl började prata. Ganska i början sa han: Du ska bli hel och fri. Jag kände att det var det jag behövde efter att ha mått dåligt så länge. Jag behövde få bli hel och fri. Och jag blev hel och fri! Simon fortsatte och prata och jag insåg att det Simon berättar är sant och hur förklarar man att någon plötsligt blir frisk från att ha varit sjuk, som han berättade? Hur förklarar man att någon som funderar på att ta livet av sig plötsligt får andra tankar? Det var då jag började förstå att jag kan inte hitta fler bortförklaringar längre. Gud och Jesus finns. Men ett problem återstod. Hur skulle jag hitta tillbaka till dem? Jag ville leva med dem nu. Jag trodde på Gud och Jesus och visste att de fanns. Nu skulle jag bara hitta dem igen.

Kvällen avslutade med att det erbjöds förbön. Då sa Jesus till mig att jag skulle gå dit. Blyg som jag var vågade jag inte och när jag tänkte jag vågar inte sa Jesus till mig igen: ****, gå dit. Du kommer ångra dig annars. Då tänkte jag att varför inte prova? Vad kan hända?
Ojojoj, väldigt mycket kan jag säga nu i efterhand. Men tillbaka till handlingen. Jag frågade min bror om han ville följa med dit och sa att jag inte vågade gå dit själv. Jag fick med honom och nån sekund efter frågade mamma om vi skulle gå dit. Nu i efterhand sa hon att hon också blivit tillsagd att ta med mig till förbönen. Och tillslut går hela familjen iväg till förbönen. Det jag inte visste då var att jag gick rakt emot mitt nya liv.

När vi fick förbön blev jag först rädd eftersom jag kände hur Jesus bokstavligt talat tog tag i mig, men då sa han till mig att jag inte skulle vara rädd. Allt blev ljust runtomkring mig trots att jag blundade och Jesus sa minst 5 gånger till mig att allt skulle ordna sig. Jag hörde rösten så tydligt och då förstod jag att Jesus fanns. Och det var så skönt att jag hade hittat tillbaka till Jesus. Jag hade öppnat dörren för Jesus så han kunde komma in i mitt liv. Jag började skaka och när jag hörde att mamma stod bredvid mig och grät började mina tårar också rulla. Allt var så himla häftigt! Det kändes som det var myror i hela mig och det berg som jag försökt att klättra upp för i så många år försvann.

Efteråt grät jag och skakade länge. Jag kunde typ inte gå för jag skakade så mycket och benen kändes som géle.
På kvällen när jag skulle gå och lägga mig bad jag länge till Jesus. Men detta är naturligtvis inte slutet på min berättelse.

Sista delen publiceras som vanligt om en vecka.