Nu känner jag att jag är värdefull

Ni vet den där psalmen "Du vet väl om att du är värdefull"? 

Den har följt mig sen jag var liten. Men det är inte förrän nu under hösten, den har fått fäste i mitt hjärta. Vartenda ord går rakt in i hjärtat på mig. Det är så härligt att få en psalm som går ända in i hjärteroten, som säger att just jag, är värdefull för den jag är!!!

Och ordet värdefull har den senaste tiden fått två olika betydelser. Det är en sak att veta om att man är värdefull. Men det är en helt annan sak att verkligen känna det. 

Jag är blott 20 år, men har gått igenom många tuffa saker. Det är en lång historia, som jag ska skriva i ett annat inlägg. För nu är jag redo att kasta ur skiten som finns i min ryggsäck. Varför ska jag skämmas över min historia? Utan den, hade jag aldrig blivit den starka och visa person jag är i dag. 

Det var lågstadiet som la grunden till att jag kände mig totalt värdelös och oönskad. Och jag var bara 8-9 år. Jag har efter det upplevt smärtan av att vuxna sviker. Jag har upplevt smärtan av att ingen ser mig. Jag har upplevt känslan av att hela tiden bli dömd, och placerad i ett särskilt fack. Ett fack för icke-accepterade människor. Jag har upplevt smärtan av falska relationer. Jag har upplevt smärtan av att bli utnyttjad. Det finns så mycket jag tvingats genomlida, trots att jag bara är 20 år. Så det är inte så konstigt att jag har känt mig värdelös och oönskad. 

När jag mådde som allra sämst, kändes det som att jag skulle göra världen en tjänst om jag försvann. Allt hade varit bättre om jag inte fanns. 

Jag har under en längre tid, tryckt ner mig själv. Stampat på mig själv. Och det har gjort ont. Det gjorde nästan ondare att hata sig själv, än vad all annan smärta gjorde. 

Och det är ju inte konstigt om jag inte kan känna mig värdefull, när jag är elak mot mig själv. 

Jag blev min egen mobbare, på grund av allt annat jag fått genomlida. Det kändes inte som att jag förtjänade att vara glad. Livet kändes inte värt att leva, och det kändes som att smärtan aldrig skulle försvinna, för varje gång det började kännas bra, föll jag rakt ner i backen igen. 

När jag var liten, gick jag på bland annat kyrkans barntimmar. Det är ett tillfälle där barn träffas i svenska kyrkans lokaler, och läser bibeln, har andakt och pysslar. Och jag tyckte mycket om att höra om Gud. Jag gillade att alla människor var lika mycket värda. 

Men ju tuffare jag fick det i skolan, och desto trasigare jag blev, ju svårare var det att tro att gud älskade mig. Jag var bara ett missbildat miffo som ingen tyckte om. Alla andra var perfekta, så Gud kunde älska dom. Men inte mig. Jag var övertygad om att det var så. 

Mitt liv förändrades totalt när Simon Ådahl kom till vår kyrka. Det har jag berättat om i tidigare inlägg under kategorin "Vägen till tron". Men även om jag hade blivit frälst och fått ett helt nytt liv, kände jag mig fortfarande inte värdefull. Det var helt enkelt för många sår som behövde sys ihop för att jag skulle kunna känna mig värdefull. 

I höstas började jag på en ny skola. Jag hade målat upp att allt skulle vara guld o gröna skogar. Men för varje dag som gick, mådde jag bara sämre o sämre. Det sociala fungerade av nån anledning, inte alls. Jag upplevde det som att jag blev dömd, och placerad i ett fack. Och jag var pusselbiten som inte passade in. 

Det slutade med att jag hoppade av. Och jag kände mig i det läget så fruktansvärt värdelös och misslyckad. Värdefull var det sista jag var. 

Och att ha kontakt med gud, var väldigt jobbigt. För jag trodde ju att han hade visat vägen för mig. Men ändå blev det fel. 

Hela hösten var kämpig. Som nybliven arbetssökande, var det tufft att gång på gång få nej på jobb. Det var ju bara ytterligare ett tecken på att jag var värdelös. Jag visste ju redan sedan många år, att jag var såpass värdelös, att jag inte gick att älska. 

Vid ett tillfälle, träffade jag en person, som det kändes som om hon var sänd från ovan. Hon blev ett ljus när jag var som mest ledsen. Hon visste egentligen inte särskilt mycket om mig och mina känslor just då. Men ändå talade hon rakt in i hjärtat. Hon pratade om saker, som beskrev mig själv in i minsta detalj. 

Det jag fick ut av vårt möte, var att den största fienden, är mig själv. Jag måste börja älska mig själv. Det var det viktigaste jag tog med mig. Att älska mig själv. Det är det viktigaste av allt. 

Jag försökte efter den dagen att älska mig själv. Men det var jobbigt, eftersom jag var så van att hata mig själv. 

Men jag började berömma mig själv. Och jag försökte sluta säga saker såsom: Men vad dåligt det här blev. Nu blev det fel. 

Jag försökte se det positiva, istället för de dåliga sakerna. 

Över nyår, var jag och mina vänner på unite. Det är en kristen konferens. Till en början, hade jag så ont i själen. Jag anklagade nästan gud för allt jag gått igenom. Jag hade ingen lust att lovsjunga gud. Det kändes som att all smärta jag tidigare upplevt kom över mig. Och jag hade dessutom en hemlängtan utan dess like. Vad jag än gjorde på unite, blev jag inte glad. 

Men efter några möten, kände jag så starkt för att gå på förbönen. Jag visste inte varför. Men jag bara kände inom mig, att jag skulle ha förbön. Dessutom hade predikanten stunden innan, sagt att nån i salen, skulle gå på förbön, då gud skulle visa vägen, om personen sökte honom. Det fanns också en person i salen, som ikväll fått en ny inblick av predikan. Som har förstått på riktigt att den är en viktig pusselbit i Guds pussel. För fattas det en pusselbit, kommer man aldrig se hela bilden. 

Det var till mig. Den klassiska predikan med att vi alla är en del av guds pussel, tycker jag om. Men det har inte riktigt fastnat. Jag har aldrig känt att jag var en viktig pusselbit. Men under den predikan, fastnade orden på ett helt nytt sätt. Jag var en viktig del i pusslet. Utan mig, kommer man aldrig kunna se hela bilden. Jag kanske var värdefull trots allt? Gud kunde kanske älska mig också, trots att jag inte var perfekt? 

Jag gick fram till en förbedjare, och sa att jag ville ha förbön. Men jag visste inte varför. Under förbönen kände jag hur jag fylldes av jesu kärlek. Förbedjaren frågade om jag kände hur mycket jesus älskade mig. Och det gjorde jag. Det värkte i hjärtat på mig, och jag kände hur Jesus kramade mig. Och för första gången kände jag mig värdefull. På riktigt. Jag var inte något miffo. Jag var mig själv, och Jesus älskar oss så otroligt mycket för dom vi är. I hans ögon är vi perfekta. Vi kommer aldrig förstå hur mycket han älskar oss. Och efter att jag känt jesu kärlek, kändes vägen mycket ljusare. Jag kände att det skulle lösa sig. Livet var inte kört bara för att jag hade hoppat av skolan. Det finns så mycket kvar att uppleva än. Och efter den förbönen, fick värdefull en helt ny innebörd för mig. Bara för att man vet att man är värdefull, innebär det inte att man känner på riktigt hur värdefull man är. 

Jag hade hela hösten varit förvirrad över vilken väg jag skulle gå i livet. Men förbedjaren sa att jag måste förtrösta på gud. Jag behöver inte oroa mig, för gud har stora planer för mitt liv. Och hon sa också att gud har planerat ett mycket kärleksfullt liv för mig. 

Efter förbönen, kändes allt mycket bättre. Och det kändes som att jag kunde prisa gud i lovsången av hela mitt hjärta. Jag har honom att tacka för att jag lever. 

Jag vet inte om jag har skrivit det här. Men för 2 år sedan, var jag inblandad i en frontalkrock. Och jag och min familj klarade oss utan större skador!! Det var först efter denna förbön, som jag insåg att det var tack vare gud som vi lever. Han hade ju planerat ett kärleksfullt liv för mig, så jag var inte klar på jorden än. Det är gud jag ska tacka för att jag o min familj lever. 

Och när jag påminner mig om jesu enorma kärlek för oss, och försöker älska mig själv, händer det grejer! 

Jag har fått sinnesro!!! Jag känner verkligen att gud finns med mig, i varje andetag. Han bär mig igenom allt. När jag har blivit kastad in i elden, är det han som tar mig ur den utan en skråma. Han bär mig när jag inte längre orkar gå. Han vakar över mig när jag sover om nätterna. Han är med mig även i glädjen. När jag är glad, skrattar han. När jag är ledsen, får jag gråta mot hans axel. 

Och det har jag känt så stark senaste tiden. Gud är trofast. När jag har slutat tro på mig själv, står gud bredvid med hejarklacken och hejar på. 

Jag är redan godkänd av gud. Jag behöver inte göra om mig. Människor kan ibland önska att vi vore på ett visst sätt. Men inte gud. Han älskar oss redan för dom vi är. Och det har jag känt så starkt senaste tiden. Och jag känner att jag vilar i guds famn, för att jag är godkänd. 

Och det känns fantastiskt att ha påbörjat ett liv, då jag ska älska mig själv, istället för att hata mig. Bara för att människor har behandlat mig illa, har jag aldrig förlorat mitt värde. Gud har alltid stått bredvid, och tvättat mig ren från lorten andra människor kastat på mig. 

Så det jag vill dela, är att DU ÄR VÄRDEFULL!!! Börja älska dig själv, så kommer du få känna guds kärlek på riktigt. 

För du får aldrig glömma att du är värdefull, oavsett hur andra människor behandlar dig! 

Du vet väl om att du är värdefull?
Att du är viktigt här o nu?
Att du är älskad för din egen skull?
För ingen annan är som du.

Du passar in i själva skapelsen.
Det finns en uppgift just för dig.
Men du är fri att göra vad du vill med den. 
Säga ja eller nej. 

Du vet väl om att du är värdefull.
Att du är viktigt här och nu.
Att du är älskad för din egen skull.
För ingen annan är som du.

Det finns alltför många som vill tala om.
Att du bör vara si och så.
Gud fader själv han accepterar dig ändå.
Och det kan du lita på. 

Du vet väl om att du är värdefull?
Att du är viktigt här och nu.
Att du är älskad för din egen skull.
För ingen annan är som du.


Tankar, Upplevelser | | Kommentera |

Kampen för de kristna bullarnas rätt i samhället (fortsättningen)

Nu har det gått en tid efter att bullarna fick nobben av elevkåren. Så nu tänkte jag berätta fortsättningen. 
 
Jag mejlade som sagt rektorn om detta eftersom jag kände att elevkåren hade gjort fel. Man har ändå religionsfrihet i Sverige. Jag förstår inte på vilket sätt elever med andra religionsuppfattningar skulle kunna bli kränkta av att de får en bulle där det står att personen är älskad? 
 
Rektorn svarade på mitt mejl och sa att det var helt okej att dela ut bullar. Han såg inga problem med det. Huruvida vi skulle få marknadsföra oss sa han inget om. 
 
Men vi vann alltså tillslut om man ska säga så. Elevkåren hade fel. Men det var ingen nyhet. Det kändes inte helt okej på det sätt vi blev behandlade. Vi valde att backa eftersom det var en annan klubb som hade samma tanke som vi och som hade fått tillstånd av elevkåren (naturligtvis var det inte en religiös grupp). Men vi ger inte upp. Det kommer troligtvis bli någon slags utdelning längre fram. Just nu har vi beställt affischer som kommer att sättas upp inom snar framtid. 
 
 
Upplevelser | | Kommentera |

Du är älskad där du går

Förra söndagen fick jag uppleva en hemsk upplevelse. Min familj frontalkrockade med en bil, och vi hade verkligen änglavakt. Det kunde ha gått så mycket värre. Vi fick åka in till sjukhuset, och har fortfarande skråmor, men mår relativt bra. I detta inlägg kommer jag inte lägga största fokus på olyckan, utan mest om hur min syn på Gud påverkade mig efter olyckan. 
 
Det jag blev rörd av, var att det var så många människor som brydde sig om mig. Jag har alltid haft dålig självkänsla och självförtroende, men just när hela livet hade vänts uppochner kunde jag däremot ta emot den vänlighet folk gav mig. Vanligtvis tar det lång tid för mig att få beröm m.m att fastna, och en sån grej skulle kunna vara att jag inte insåg att alla människor som på något sätt hjälpte mig faktist gjorde det för min skull.
 
Mitt i allt kaos insåg jag att jag faktiskt är VÄRDEFULL! Att jag är VIKTIG! Jag har ju inte riktigt känt mig sån innan, på grund av dålig självkänsla och självförtroende. Jag insåg också att livet är oerhört skört, och man vet aldrig när det är över. 
 
Har idag varit i skolan igen efter allt som hänt, och jag blev glad att så många brydde sig. Jag insåg att jag faktiskt varit saknad. Att vara saknad i skolan är jag inte van vid, men det är ju något postivt. 
 
Det är ju också snart alla hjärtans dag, och då tänkte Ny Generations-gruppen som jag är med i på min skola, att vi skulle sätta upp pappershjärtan på alla skåp. Så här fina blir de!
 
 
 
 
Det kanske kan hjälpa någon som kanske kommer till skolan med en klump i magen. Det kanske också kan hjälpa någon som verkligen behöver kärlek och omtanke. Det lilla kan göra något riktigt stort!
 
Med tanke på att det lilla kan göra något riktigt stort, så var jag nyligen på utbildningshelg för unga konfirmandledare, vilket jag numera är. Sista dagen fick vi i uppgift att hålla en gudstjänst. Den gruppen jag var placerad i fick i uppgift att predika genom ett drama. Vi gjorde ett drama på liknelsen om senapskornet och surdegen. Den finns att läsa i Matt 13:31 - 34  
 
Kortfattat handlar den om att något som är väldigt litet, och inte så märkvärdigt för världen, kan växa sig till något stort och betydelsefullt. Precis det som jag hade predikat om tidigare under dagen, skulle alltså visa sig handla om mig och mitt liv några timmar senare. 
 
Alla hjärtans dag är en dag som nästan går ut på att tävla om vem som får flest hjärtan och mest uppvaktning. Detta för att man då skulle på något sätt vara "mer" älskad än de andra. Kärlek är till för alla, och kärlek handlar inte om att springa runt att samla hjärtan. Alla människor är lika mycket värda, men det finns nog många människor som glömt bort det viktiga budskapet!
Detta ville min Ny Generations-grupp råda bot på. Vi bestämde oss för att klippa ungefär 2000 pappershjärtan, som motsvarar det antal elever som ungefär går på skolan. Kanske kan någon som verkligen behöver kärlek bli jätteglad. Det kan ju faktiskt förändra någons liv. För vissa kommer det säkert bara vara en pappersbit, som kanske hamnar i papperskorgen. Men de har iallafall fått ett pappershjärta, som är klippt med omtanke. Så enligt mig är det faktiskt lite mer än bara ett pappershjärta. 
 
Så här passar verkligen liknelsen med senapskornen och surdegsbrödet in väldigt bra. 
 
Detta handlade dramat om:
 
En ny tjej börjar i en klass där stämningen inte är så bra. Läraren ser till så att eleverna mobbar varandra, medans en av eleverna är lärarens vapendragare, och får göra allt som de andra inte får göra. Tillexempel att ha på sig kepsen, som de andra absolut inte får ha. När någon hamnar i knipa, kommer den nya tjejen och hjälper den utsatta, såsom att trösta när en gråter för att hunden dött, och de andra skattar. Hjälper en tjej upp som blivit fälld m.m. 
 
Efter rasten har alla elever plötsligt ändrat åsikt, och står på den nya tjejens sida, att man ska vara snäll. Däremot ställer de sig emot läraren och en bråk bryter ut, tills den nya tjejen berättar om den gyllene regeln, och alla blir sams igen. 
 
Det här är ett bevis på att bibeln är aktuell även idag. Detta kan vara vardag för någon. 
 
Jag tänker också att om mitt liv har en mening, borde det ju vara så att det också var en mening med att jag klarade mig såpass bra från den här hemska trafikolycka. Visst har jag mardrömmar och små krämpor, men Gud får hjälpa mig igenom det. Det här är något jag måste lära mig med. Så de tre olika sorters hjärtana vi ska sätta upp på skåpen talade verkligen till mig. 
 
JAG är ÄLSKAD
 
JAG är VÄRDEFULL
 
Det finns en MENING med mitt LIV. 
 
Detta gäller inte bara mig, utan även alla människor. Alla har en särskild uppgift. Det kanske dock kan ta tid att komma på vad ens uppgift är, men det finns en för alla. Dessutom är du alltid älskad av Gud, så även fast du kanske känner dig mest avskyvärd av alla, finns alltid Gud. Han älskar dig alltid. Han kanske inte gillar allt vi gör, men han älskar så mycket så att han kan förlåta oss. 
 
Du vet väl om att du är värdefull?
Att du är viktig här och nu?
Att du är älskad för din egen skull? 
För ingen annan är som du. 
 
Du passar in i själva skapelsen,
det finns en uppgift just för dig
Men du är fri att göra vad du vill med den.
Säga ja, eller nej.
 

Att bara säga hej till en person, kan rädda en persons dag. Ett leende gör också otrolig skillnad. Man behöver inte anstränga sig för att göra en person glad. Oftast räcker det med det lilla enkla. Det finns så många ledsna människor i världen idag, så världen behöver fler leenden. Världen behöver bli mindre egocentrisk runt att "samla" kärlek. Kärlek kan man inte ta, den kan man bara få eller ge. Så varför ens försöka samla på kärlek när man ändå inte får ut något av det? Det är bättre att få kärlek, eller ge bort den. Att skapa den själv blir så fel. Det är inte riktig kärlek. 
 
Nu blev det lite tema kärlek, men det är ju rätt lämpligt eftersom det är det som gör folk fullständigt blinda den 14 februari varje år. Uppskattning kan man visa alla dagar om året, dygnet runt, så varför göra det så speciellt just på en enda dag? Jag är inte emot alla hjärtans dag, men det är just denna hysteri som går till överdrift. 
 
Det jag vill säga med det här är att alla borde varje dag intala sig själva att:
 
JAG är ÄLSKAD
 
JAG är VÄRDEFULL
 
Det finns en MENING med mitt LIV. 
 
Världen ser inte ut så för alla, men vi kan hjälpas åt tillsammans. Man sa behandla andra så som man vill bli behandlad själv! Vi är starka tillsammans! Nu några låtar om dagens inlägg.
 
(Lyssna på texten till Du är älskad där du går, den är så bra).
 
Tankar, Upplevelser | | Kommentera |
Upp