Jag är Jesustörstig

Nu är det verkligen dags för ett blogginlägg, då Jesus verkligen talat till mig i massor det senaste halvåret. Jag har försökt att korta ner denna berättelse på något sätt, men jag inser att det är svårt att få hela bilden. Dock kommer jag ändå att dela upp inlägget. Detta inlägg kommer handla om förlåtelse, och det andra kommer handla om skolan. Att sätta mig framför en dator, med härlig lovsång i öronen när kreativiteten sätter in, är livsfarligt när jag har massor att berätta om vad jesus gjort för mig. 
 
I lågstadiet hade jag en lärare som sårade mig väldigt mycket, vilket kanske somliga känner till. Lärarens beteende gjorde att jag kände mig som en sopsäck som ingen ville ha. Och då menar jag ingen. För jag dög ju inte i skolan. Min lärare gjorde mycket saker som sårade mig. Men det som gjorde mest ont, var att jag fick skäll för saker jag inte gjort fel. Jag kunde inte förstå varför jag skulle säga förlåt när jag inte hade gjort något fel. 
 
Detta har givetvis påverkat mig, vilket är en lång historia. Men det ledde i det långa loppet till psykisk ohälsa som yttrade sig i tvångstankar och ångestattacker. 
 
Ett sätt för att undvika ångest, var att utveckla ett kontrollbehov. För när jag hade kontroll på läget, gjorde saker inte ont, och jag slapp överraskningar. För är det något jag har svårt för, så är det plötsliga förändringar. 
 
Nu har ni lite bakgrundshistoria. 
 
Det kan låta som en bagatell, men denna hösten har på grund av massa förändringar och prövningar, varit ytterst intressant, men också en riktig prövning. 
 
Jag har sökt gud väldigt mycket denna hösten, eftersom jag insåg att om jag bara stannar kvar hos gud, så kommer han att hjälpa mig att ta mig ur snöstormen. 
 
Jag hittade rätt snabbt en kyrka som jag kände mig hemma i. Och det var då alla tilltal började. När det gäller lovsång, så har jag väldigt svårt att våga dansa, även om jag bara vill hoppa och dansa och prisa gud under lovsången. För han har gjort mig fri. 
 
Men under det andra mötet i den nya kyrkan, var ljudnivån väldigt hög, och jag är ljudkänslig, så höga ljudnivåer är inte direkt min favorit. Men under denna kväll, ville jesus verkligen möta mig. För jag sjöng tills jag nästan inte hade någon röst kvar, och jag dansade tills jag knappt orkade stå på benen mer. Efter mötet fick jag förbön, där jag också fick första tilltalet. 
 
Det tilltalet var att jag skulle böja mig inför korset, och lägga fram min tunga ryggsäck. För om jag gör det, kommer jesus bära den åt mig. 
 
Och under det mötet, började jag på riktigt förstå kraften av att jesus dog på korset för att vi ska kunna gå fria. 
 
Jag pausar inlägget lite, och delar med mig av en lovsång, som jag tycker passar in. 
 
 
Efter det, bestämde jag mig för att på allvar försöka förlåta min lärare. För även om det gjorde ont i mig, så insåg jag att det onda inte kommer försvinna, förrän jag verkligen förlåtit från djupet av mitt hjärta. 
 
En tid senare, var det dags för den omtalade Simon Ådahl att besöka pingstkyrkan. Och eftersom det finns en tendens till att jesus talar till mig under hans möten, var jag tvungen att gå dit. 
 
Och jag gick mest dit för att få förbön. Och då fick jag ett tilltal. Denna gången handlade det om att jag var värdefull, och att jesus redan har planerat allt. 
 
Dessa tilltal har jag försökt att ta till mig, så att de verkligen ska fastna. För egentligen är det så självklart, men när man har känt sig som en värdelös sopsäck under många år, så är det svårt att lita på att man är värdefull. 
 
Jag kom verkligen närmare jesus under hösten. Vad detta beror på, vet jag inte riktigt, men det kan bero på att jag verkligen försökt att stå fast vid att jesus verkligen gjort mig fri. Jag är ingen soppåse, och har aldrig varit en soppåse. Jesus har mycket större planer än så. 
 
Vi är inte mer än människor, och vi sårar varandra ibland, som gör att vi kanske känner oss som soppåsar. Men jesus står alltid kvar vid vår sida, för i hans ögon är vi inga soppåsar. Vi är hans barn. 
 
Hösten gick, och det var dags att åka på unite. Vid detta laget, var det väldigt stressigt i skolan, då jag misslyckats på flera tentor, och hade flera inlämningsuppgifter att göra. Så en tag funderade jag på att stanna hemma. Men jag är så tacksam att jag lyckades jobba på flitigt med pluggandet, så att jag kunde åka. För jesus hade verkligen en plan. 
 
Jag kom till unite med en massa frågor. Bland annat om jag skulle hoppa av utbildningen och om jag skulle byta boende. Och jag fick visserligen inga konkreta svar på frågorna, men jag fick de svar jag behövde ändå. Jag hade också innan bestämt mig för att gå på alla förbönstillfällen, för att inte missa vad gud hade att säga till mig. 
 
Dessutom blev lovsångerna till böner, vilket inte händer alltid. Men denna gång, var lovsångerna det bästa på hela unite i princip. Visst är gemenskapen viktig, men dessa dagar, behövde jag få umgås med gud. Den lovsången som denna gång tilltalade mig mest, var den svenska versionen av hillsongs Cornerstone. Det blev som en bön om att jag må vara svag, och lärarens svek trycker ner mig, men om jesus gör mig fri, kommer jag bli stark, för jesus är min kung. 
 
 
Man kan säga att jag fick ett stort tilltal, fast uppdelat i bitar. Det första tilltalet var att jag guds prinsessa. Och det gjorde att jag bestämde mig för att försöka låtsas vara en prinsessa oftare. För att på så sätt kunna stärka min självkänsla. Jag är inte mindre värd än någon annan. 
 
Det andra tilltalet var på nyårsafton. Detta berörde mig dock starkt. Jag fick ett tilltal om att jag verkligen är fri nu. För när jag gick till förbönen, ville jag få förbön om att kunna förlåta min lärare. Dock lyckades jag inte säga det till förbedjaren. Men vår gud är god, så han visste redan att min bön var att få förlåta läraren, så jag kunde gå vidare. 
 
Och ja, jag lämnade verkligen min lärare kvar i 2016. För nu är jag verkligen fri. Hatet som jag haft inom mig, har jesus sprängt i bitar. För jag vill verkligen att läraren ska veta att den är förlåten, och att jag inte är arg längre. Jag vill ge läraren en kram, så att vi en gång för alla kan sluta fred. Och det mina vänner, är en stor förändring. För innan unite, ville jag göra allt för att få min hämnd. Men nu är jag faktiskt tacksam att läraren sårade mig. Det kan låta konstigt. Men hade jag inte blivit sårad på det sätt jag blev, hade jag förmodligen inte varit den jag är idag. Och jag har en väldigt stor empati för människor. Och speciellt de människor som behöver hjälp på olika sätt. Och jag tror inte att jag hade haft samma glöd att hjälpa dom, om jag inte gått igenom det jag gjort. 
 
Jag vet att jag är fri, för efter förbönen, försvann den svarta, kladdiga klumpen inom mig. Det är nämligen så, att jag haft en svart, kladdig klump inom mig, där all skit sitter fast. Och jag har undvikt att prata om det som klumpen symboliserar, för att det har gjort för ont att prata om. Och tårarna sprutade. Men jag visste inte varför. Kanske är det det som händer när man blir fri. 
 
Det var en period i skolan då jag ofta fick höra att jag grät så mycket. Och eftersom det oftast slutade i floder av tårar när jag berättade för någon om det som klumpen symboliserade, blev jag tyst istället. För då slapp personen som lyssnade, tycka att jag grät för mycket. 
 
Men jag har insett att det enda sättet att få mitt förflutna att sluta göra ont, är att prata om det, på samma självklara sätt som vad jag heter. För oavsett vad jag gör, så kan inget ändra det som redan varit. Och vem bryr sig egentligen om jag gråter? Skiten måste ju ut på något sätt. 
 
Förlåtelseprocessen har varit lång. Jag ville förlåta min lärare redan i mellanstadiet. Men jag var inte redo. Det var först någon gång inom det senaste året, som jag verkligen ville förlåta. Och jag tror det beror på att jag vågat prata om det som varit jobbigt. Även om det har gjort ont att prata om. Och att jag försökt förlåta mig själv. För jag har anklagat mig själv för mycket, fast jag egentligen varit oskyldig. Så jag var tvungen att förlåta mig själv, för det sätt jag skadat mig själv. 
 
Och när jag kunnat förlåta mig själv, har jag orkat försöka förlåta min lärare. Och vår gud är så fantastisk, för när vi själva inte klarar av att förlåta, kan han hjälpa oss med det, och göra oss fria, tack vare att han dog på korset. 
 
 
  
Alla tilltal, har gjort att jag blivit jesustörstig. Jag kan inte få nog av allt han kan göra. Och jag längtar efter att se mer av vad han kan göra i människors liv. Och jag kan inte längta nog efter att vad gud har för planer för mig. För ett tilltal jag fick unite, var att jesus har större planer för mitt liv, än vad jag någonsin kan fantisera om. Hur coolt är inte det? 
 
För min del längtar jag verkligen efter att få hjälpa människor, så att de mår bättre igen. Och jag längtar efter att få berätta för andra om vad jesus gjort i mitt liv. Jag vill berätta för människor att jesus kan ta bort deras svarta klump som de har inom sig, och jag vill be för att människors svarta klumpar ska försvinna, så att människor kan bli fria. För priset är redan betalt när jesus dog på korset. 
 
Och varför har jag då skrivit detta ytterst långa inlägg om mig själv? Jo, för jag vet att om man söker gud när det stormar, så kommer han att lysa upp vägen för oss. Både vad det gäller att ta beslut, men också att man får veta vad jesus tänkt för oss. För alla har ett uppdrag. Och om man verkligen ber om att få ett svar på vad jesus har för planer för ens liv, så kommer han att berätta det. Man kanske behöver ha tålamod. Men tro mig, svaret kommer. 
 
Och när vi själva inte klarar av att förlåta de människor som sårat oss, är vår gud så stor, så han tar det åt oss. Vi behöver inte bära ryggsäcken. Erfarenheterna har man alltid med sig, men genom att förlåta, kan man vända det till något bra. 
 
Denna höst har jag verkligen insett vikten av att inte tvivla när det är mörkt. Utan att söka gud mer än vanligt. För då blir kampen mycket lättare. 
 
Jag bad om styrka...
Och Gud gav mig svårigheter för att göra mig stark. 

Jag bad om visdom...
Och Gud gav mig problem att lösa.

Jag bad om välgång...
Och Gud gav mig muskler och hjärna till att arbeta med. 

Jag bad om mod...
Och Gud gav mig faror att övervinna.

Jag bad om kärlek...
Och Gud gav mig människor i nöd att hjälpa.

Jag bad om väntjänster...
Och Gud gav mig möjligheter.

Jag fick inget jag ville ha.
Och jag fick allt jag behövde.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
| |
Upp