kristen.webblogg.se

Jag har varit dålig på att blogga här, men jag har inte haft någon inspiration att blogga, men nu har jag fått det, så nu passar jag på att blogga när jag har tid och inspiration. Försökte publicera inlägget igår, men något gick snett så hela publicerades inte.

Jag har valt en annorlunda rubrik, men det är det som det här inlägget kommer att handla om. Jga har länge velat berätta en sak men jag har skämskt ( vet inte hur det stavas, men hoppas att du som läser förstår). Så jag har dolt det för dom flesta och jag har bara berättat för några stycken, men nu känner jag att jag ska skriva om det här på bloggen, eftersom det har med Jesus och göra, och jag vill inte ha det som min egen lilla hemlighet längre. Det här blir ett väldigt långt inlägg, men jag hoppas att du orkar att läsa allting. 

För lite mindre än 2 år sen drabbades jag av OCD. Vad det innebär kommer jag att skriva längre ner i det här inlägget. Det började med att jag trodde att jag hade fått en allergisk reaktion genom att jag hade tagit i en flaska med jordnötsolja. Jag inbillade mig att jag fick utslag och fick en ångestattack och började hyperventilera, och fick panik. Det tog flera timmar för mig att varva ner. Jag var bortrest och hälsade på min farfar och min låtsasfarmor. Den natten vågade jag inte sova ensam, så jag fick sova hos min låtsasfarmor, medans farfar fick sova i gästrummet. 

Jag trodde att faran var över, men detta var bara början på mardrömmen. 

Efter ett tag började jag få tvångstankar. Jag började inbilla mig att världen var full av bakterier och "allergibakterier".  Om jag hade kommit i kontakt med något "farligt" så var det fara för livet. Det kändes som om jag skulle dö om jag inte tvättade händerna som blev en ritual för mig, för att dämpa ångesten allt tvång ledde till.  Till en början var det inte så farligt, men ju mer tiden gick , desto värre blev det. Naturligtvis mådde jag dåligt,  men jag vill inte erkänna det för mig själv. Så jag försökte låtsas som att allt var bra. 

Jag började tro att jag var dum i huvudet som höll på såhär. Precis som vid ätstörningar så blev jag expert på att dölja mina ritualer. Ingen skulle någonsin få veta, för skulle någon komma på mig så skulle jag bli inspärrad på ett mentalsjukhus. Min överlevnadsinstinkt var beredd hela tiden. För jag visste ju aldrig när det skulle komma någon fara. Jag kände mig väldigt hjälplös och ensam. Jag började få mardrömmar på nätterna och sov dåligt. I mardrömmarna blev jag oftast jagad av demoner, och i drömmen skrek jag alltid samma ordfraser: Hjälp mig! Hjälp mig den som ser mig, jag klarar inte det här själv. Hjälp den som ser mig!

Mamma och pappa visste att det var något som inte stod helt rätt till med mig, men inte vad. Och jag var hela tiden rädd för att någon skulle komma på mig. Ingen skulle någonsin få veta. Jag var helt under tvångstankarnas våld. Dom var starkare än mig, och jag var tvungen att lyda dom, annars skulle jag ju dö. Samtidigt som jag levde en kamp mellan liv och död för att inte bli förgiftad och dö av bakterierna, så var det inte lätt att försöka leva det verkliga livet. För det hade nästan suddats ut för att tvånget kontrollerade mig så mycket så jag hade svårt att se skillnaden mellan verkligheten och min påhittade värld med tvångstankarna. 

Efter en tid började mamma övertala mig att gå till skolans kurator. Jag ville inte eftersom jag hade inbillat mig att jag mådde bra. Allt var ju bra. En dag skulle jag kanske vakna och tvånget var borta. Men tillslut blev det så illa så jag tvättade händerna säkert 50 gånger per dag. Att tvätta händerna hade nästan blivit som en oemotståndlig drog. Jag ville inte gå till kuratorn eftersom allt var bra, det hade jag ju inbillat mig. Men jag ville inte heller för att jag var rädd för att någon skulle tvinga mig att sluta tvätta händerna. Det gick bara inte. Det hade blivit min vardag att tvätta händerna och jag kunde inte sluta, för då skulle jag ju bli förgiftad. Mina händer var vid det här laget helt söndertvättade. Om man tog på händerna så kunde små hudflickar lossna. Händerna började också att blöda. Det sved att tvätta händerna eftersom dom var så trasiga, men det hjälpte mig inte att sluta att tvätta händerna, det blev snarare att jag fick ångest för att händerna såg ut som dom gjorde. Jag var tvungen att komma på något för att dölja det, eftersom det blev mer och mer tydligt att något var fel med mig. Jag försökte ha händerna i fickorna för då skulle det inte synas.

Mamma tyckte att jag skulle smörja in händerna eftersom jag var så torr, men jag ville inte för då skulle jag inte kunna tvätta händerna om det behövdes.

När jag väl bokade en tid hos kuratorn och gick dit så bröt jag ihop totalt. Jag visste att jag kunde berätta allt för hon hade ju tystnadsplikt. Och när man har stängt in tårarna i månader så finns det en del på lager när dom väl kommer.Via kuratorn fick jag hjälp att komma till BUP och få specialhjälp hos en psykolog. Där fick jag veta att jag hade OCD. Det är en psykisk sjukdom som är delvis ärftlig, men inte genetiskt utan mer beteendemässigt. Några typiska symptom för OCD är framförallt tvångstankar och att man har en ritual. 

Ångest och kontrollbehov är vanligt hos den som är drabbad, vilket är fallet hos mig. 

Det finns flera kännetecken på OCD, men det får den som är intresserad av googla om, för nu börjar jag få smått skrivkramp. 

På BUP fick jag små läxor som jag skulle göra för att OCD:n skulle bli bättre. Läxorna var att ta i något föremål som var "smittat" och sen fick jag inte tvätta händerna, utan jag skulle låta tvånget vara. Jag började med att nudda föremålet med en finger, och med tiden blev det bättre och bättre och sen fick jag i läxa att ta i något "smittat" föremål och prova att äta något med händerna. I början var läxorna jobbiga, men det gav resultat. 

När jag först fick veta att jag hade fått OCD var det jobbigt för det kändes som jag hade förlorat den jag var. Jag blev arg på OCD:n. Varför hade den valt mig av alla människor? Men jag var tvungen att acceptera mitt nya jag. OCD går inte att bota, men med rätt hjälp så kan man leva ett rätt normalt liv ändå. Ibland kan man behöva mediciner för att det ska kunna fungera någorlunda normalt. Jag skämdes över mitt nya jag och jag skulle ha gjort allt för att byta bort den. 

I samma veva började den fantastiska resan med Arton noll noll. Efter det som hände när Simon Ådahl kom till kyrkan (som du kan läsa om i ett annat inlägg här på bloggen) så blev OCD:n mycket bättre. Vid nästa besök hos BUP tyckte min sköterska att jag såg ut att må bättre, och det gjorde jag ju. 

Än idag hjälper Jesus mig med OCD:n. Det finns jobbiga perioder, och det kommer alltid att komma jobbiga perioder, men jag vet att Jesus hjälper mig igenom det svåra. 

Jesus är verkligen cool! Jag försöker att tacka Jesus för allt han hjälper mig med, men det går inte. Jag är helt enkelt för tacksam. Men nu är jag klar med första delen i inlägget och ska börja skriva på den delen som handlar om det jag egentligen vill säga. 

I förrgår pratade vi om identitet på Arton noll noll och då tänkte jag skriva lite om mina tankar kring det på bloggen. Under den här tiden när jag mådde dåligt så sökte jag efter en identitet men jag hittade aldrig någon. Iallafall ingen som var äkta. Jag kände mig som ett äggskal utan innehåll helt enkelt. Personligen kan jag tycka att man är ganska tom utan en identitet. Någon sorts identitet måste man nog iallafall ha, även fast det kan ta tid innan man hittar sin riktiga identitet. För om man inte har någon identitet så skulle det nästan vara som om man inte var någon alls. Så identiteten är nog viktigare än vi tror. Men man ska också kunna stå upp för den man är, men det är inte samma sak som att ha en identitet. Det är två olika saker.

Men nu har jag skrivit allting som jag hade att säga. Jag är glad för att det här inlägget äntligen publiceras, eftersom jag satt uppe länge i söndags och skrev det här inlägget och sen krånglade tekniken så det ville sig inte, men nu gör jag ett nytt försök, och satsar även på att skriva ett nytt inlägg snart igen. 

Hoppas att du har orkat läsa ända hit.