Hur gick det till egentligen?
Med detta inlägg skulle jag vilja muntra upp de som kanske känner sig nere av nån anledning. Man ska aldrig ge upp hoppet, för oftast löser sig saker om man bara har tålamod att vänta tillräckligt länge. Hoppet är det sista som överger en, men ibland kan det kännas som man inte har något hopp heller. Men det är okej att känna. Oavsett vad det är man känner så är det okej. Det är okej att vara ledsen, det är okej att vara glad och det är okej att vara arg.
Så här är min uppmuntrande berättelse:
När jag började i gymnasiet så var jag som det såg ut då, inte godkänd i matte. Det kom som en blixt från en klar himmel, men även fast jag blev både arg och ledsen så bestämde jag mig för att göra något åt det och kämpa för att bli godkänd. Jag skulle till varje pris få ett E i slutbetyg! Jag hade inget alternativ. Jag kunde ha valt att gräva ner mig totalt och skita i det och helt enkelt acceptera att jag skulle få F i betyg om jag inte gjorde något åt det. Men skulle det bli bättre av att skita i det och få F? Svar: Nej! Det skulle förmodligen snarare bli värre. Matte är ju ett ämne som man har nytta av, och det är ju nästan nödvändigt att vara godkänd i matte om man har tänkt sig att läsa vidare. Varför jag var arg vet jag inte riktigt, men det var nog för att jag inte riktigt hade tagit tag i matten på högstadiet. Även fast jag var med på lektionerna och gjorde alla prov osv så räckte det till ett betyg i grundskolan, men inte på gymnasiet. En anledning var nog för de nya betygskraven, och att matten är lite svårare nu än vad den var tidigare på gymnasiet, och att jag hamnade "i kläm" för att jag bytte betygssystem mellan högstadiet och gymnasiet. Dessutom var tempot mycket högre på gymnasiet än på högstadiet.
Jag började gå på olika mattestugor på skolan för att få hjälp med det jag inte kunde. Jag jobbade även med mycket matte på fritiden. Matte är nog det ämne jag jobbat med mest. Om inte annat så är det det jag har spenderat mest tid på. Det var ju egentligen inte matte som jag ville läsa på gymnasiet, då hade jag förmodligen valt natur eller någon annan linje med mycket matte. Men det var bara att kämpa på. Jag ville verkligen bli godkänd, och då var jag beredd på att offra mycket extra tid för att klara det. Men det var ju inte kul att lägga ner så mycket tid på matten. Inombords var jag ledsen och arg på den "dumma" matten. Jag blev fruktansvärt stressad för att det var svårt att strukturera upp läxorna, och samtidigt inte lägga all energi på matten. Men tyvärr blev det väldigt lätt så, eftersom det var matten som jag prioriterade i första hand, för att få ett godkänt betyg.
En början in på vårterminen kom nyheten att det inte längre skulle finnas sommarskola. Men Karlstads kommun hade valt att starta en "sommarskola" under vårterminen istället. Jag blev rekommenderad av min mattelärare att anmäla mig till det. Först blev jag ledsen igen, bara för att jag var så trött på matte, och jag var ju så stressad och jag var inte beredd på att lägga ner ännu mer tid på matten. Men jag ville ju fortfarande inte få F, så jag tog mig i kragen och bestämde mig för att anmäla mig. Om jag blev godkänd var det värt allt slit. Jag frågade också mina kristna vänner i kyrkan om de kunde be för min mattesituation. Om inte annat behövde jag energi för att få skolan att gå ihop. Men i första hand ville jag ju naturligtvis bli godkänd.
Eftersom jag skulle få gå på "sommarskolan" så innebar detta att jag skulle få gå på matteskola på sportlovet. Det var inte det roligaste, eftersom jag hade sett fram emot ett härligt lov då jag skulle få ny energi. Men det var bara att gå dit och jobba. När jag varit där första gången var det inte så hemskt som jag först trott. Läraren jag fick var jättebra, och man fick jättebra hjälp. Och sen när skolan var slut för dagen hade man ju resten av dagen att ha lov på, men det var inte så roligt att komma tillbaka ifrån sportlovet, och känna att man ville ha lov, för att man inte fått varit ledig helt och hållet från skolan. Även fast det var helt okej att gå på matteskola, så var jag ändå ledsen inombords. Man hörde ljudet ifrån alla bilar, bussar och människor utanför. Jag ville också vara därute och inte inne i en skola och räkna matte. Men jag visste att jag var den som hade tagit det här beslutet att gå på matteskola. Ingen annan. Det var ingen som hade tvingat mig. Det var mitt eget val.
Efter sportlovet fick jag gå på matteskola på lördagarna. Det var inte heller så roligt, men jag fortsatte att intala mig själv att jag valt det själv. Jag kände att jag var så utmattad på matte och hade inte så mycket energi till matten, men jag fick nån slags extra energi att fortsätta varje gång jag skulle räkna matte. Den energin kom kanske från Gud. Vem vet? Vid detta laget var jag som sagt utmattad, och jag fortsatte att be för matten. Efter ett tag kändes det som jag fick nog och det kändes bara: Nej, det här går inte, men då bestämde jag mig för att lägga det i Jesus händer. Jag skulle fortsätta som jag gjorde, och Jesus fick hjälpa mig på vägen. Helt ärligt så vet jag inte hur detta hade slutat om jag inte hade haft min tro på Jesus. Ibland känner jag verkligen av att det är han som bär mig igenom mörka perioder.
När det gått någon månad och det inte var så många gånger kvar, så hade jag inget mer att plugga på på matteskolan. Så jag pratade med min mattelärare och jag behövde inte gå där något mer. Det kändes rätt bra, för det var väl ändå ett gott tecken? Annars skulle han ju inte säga det till mig.
De nationella proven närmade sig med stormsteg och jag visste inte hur jag skulle klara de nationella proven. Jag började repetera lite, men insåg efter några dagar att jag ändå inte skulle hinna plugga in allt i hela matteboken, så jag struntade i att plugga helt enkelt efter ett tag. Sen bad jag för provet, samt att vi bad för det på Ny Generation-gruppen i skolan. Jag fick göra det som gick att göra helt enkelt.
Dagen då jag skulle skriva de nationella proven kom. Hur skulle detta gå? Jag hade blivit tillfrågad från min mattelärare om jag ville ha förlängd tid. Varför skulle jag inte vilja ha det när jag blev erbjuden? Jag blir alltid så stressad när jag skriver matteprov, så jag såg detta som ett bra erbjudande då jag skulle få chansen att hinna lösa uppgifterna i mitt eget tempo utan att göra massa slarvfel för att jag blev stressad. Men Jesus var med igenom provet och pushade på mig att fortsätta kämpa på när det kom uppgifter som jag inte kunde och jag fick den där känslan av att vilja lägga sig ner och gråta och ge upp. Jag tänkte att jag skulle visa världen vad jag kunde! Jag skulle visa mig själv att jag inte är så dålig som jag inbillat mig. Jag skulle visa en gång för alla att det inte var omöjligt!
Provet kändes sådär när jag hade gjort det. Jag fick det till att jag hade samlat ihop 18 poäng som var gränsen för E, och då hade jag räknat på de uppgifter som jag var säker på att jag skulle få poäng på.
Förra veckan fick jag veta reslutatet. Och det var långt över min förväntan. Jag hade fått ett D! Jag räknade först ut dte själv, men när jag fick det till ett D så trodde jag att jag hade räknat fel, så min mattelärare hjälpte mig att räkna. Det var sant att jag hade fått D. Jag blev så glad så jag kände att tårarna höll på att komma, men det gjorde dom aldrig. Och jag hade nog kunna dansat på bänken av glädje, men det gjorde jag inte.
Idag hade vi betygssnack och man fick veta vilket betyg man hade fått. Jag kommer få D i slutbetyg!
Det måste jag säga är jättebra. På ett år har jag gått från F till ett D. Var det värt allt slit? Tja, det är nog rätt svårt att svara rätt. Men om jag inte hade slitit så mycket med matten hade jag nog inte fått det betyg jag ändå lyckats få nu. Men jag vet ju inte heller hur det hade gått om jag inte hade lagt ner mig så mycket, så om jag kämpade överdrivet mycket, tror jag att jag inte kommer att få ett svar på, eftersom jag inte vet hur det hade gått annars. Och jag måste nog erkänna att Jesus måste haft ett finger med i spelet. Jag vet inte hur, men det är inte det viktiga. Även fast han kanske inte hjälpte mig att kunna saker, så har han iallafall rest mig upp när jag ramlat på stenarna och började gråta och nästan skrek av frustration för att allt kändes så tufft. Så det har verkligen varit ett år då Jesus verkligen fått visat att han är med mig vid flera tillfällen, och även tillfällen då jag känt att tron verkligen har satts på prov. Men jag har hållt mig kvar vid tron på Jesus. Det som hände när jag blev frälst glömmer jag inte i första taget. (Går att läsa här: http://kristen.webblogg.se/2012/april/min-vag-till-jesus-sista-delen.html#comment)
Och detta år har jag fått lärt mig att Jesus alltid är med mig, och han lämnar mig aldrig, oavsett. Och det gäller alla! Och jag kan nog villigt erkänna, att utan Jesus vid min sida, hade detta blivit ännu jobbigare än vad det var. Jag har nog fällt tusen tårar under det här läsåret, på grund av matten.
Men efter det här kommer jag nog inte gråta för matte i första taget. Innan det här hände grät jag ofta för matten. Har nog egentligen alltid gjort det för att jag inte har förstått. Men nu vet jag att jag faktiskt kan. Jag har ju ett D!
Så vad vill jag då säga med det här? Jo, att oavsett vad det än är som tynger en, så är det alltid okej att känna det man känner. Och om man sätter upp ett mål om hur man ska göra för att lösa det, så är det bara att fortsätta sträva mot målet. Man kan klara det, eller så snubblar man på mållinjen, men det är bara att fortsätta kämpa ändå, för en dag kommer man över mållinjen. Det kanske är lite svårt om man är ledsen för att någon har dött tillexempel, då är det ju lite svårt att få personen att leva igen tillexempel. Men ett mål då kan vara att man bestämmer sig för att skriva ner det man känner i en text eller dikt, eller kanske gör någonting annat man mår bra av. Och det kan vara väldigt nyttigt att göra något för att minnas personen. Det brukar kännas bättre för mig iallafall. Detta kan också gälla drömmar. Har man en dröm så ska man försöka jobba för att uppfylla sin dröm. Vad det än nu må vara.
Listan kan göras lång på vad det är som tynger en, men med det här inlägget hoppas jag att någon kan bli uppmuntrad till att fortsätta kämpa, oavsett vad det nu är som har hänt. Eller att fortsätta jobba för att uppfylla sina drömmar.
Vill även tillägga att Jesus har skickat låtar till mig under året. Hur går det till? Ja, jag har helt enkelt känt av Jesus närvaro, och i samband fått en låt på hjärnan. Och jag kände helt enkelt på mig att det var Jesus som skickade dom till mig, oftast som en tröst.
Några av låtarna (Kärleksvisan var den som Jesus oftast skickade till mig av nån anledning, men den kan faktiskt ha ett kristet budskap om man lägger märke till texten):